Det blåa huset

Skolvägen till Cygnaeus slingrade sig längs åstranden. Med trevande steg släntrade vi från Suomen Joutsen till Bore-husets bruna landmärke. På andra sidan gatan låg det fantasieggande blåa huset som andades trygghet. En påminnelse om ångbåtarnas förtrollande värld. Med tiden blev trähusen längs Slottsgatan allt färre. Nya betongklossar tornade upp sig vid åstranden för att bereda plats för hotellgäster och penningstinna spekulanter.

Som liten skolgrabb, med passionerat intresse för Åbo slott, fick jag aldrig rätsida på den aboensiska paradoxen. Åbosjukan. Jag kunde inte klura ut varför min hemstad gjorde reklam för 750 år gamla anor medan stadens beslutsfattare samtidigt mejade ned de trähus som besjälade min skolväg. Hus som andades ett vackert förflutet. Byggnader som doftade liv. Inte det hektiska, fyrkantiga livet, utan det sävliga tempo som gav sig tid att lyssna till barnens spröda viskningar och snubblande gång. Samma rytm som gömde sig under de knarrande tiljorna på Åbo slott eller i det rödmålade apoteksmuseet vid Aurabron.

Ungefär trettio år senare brottas jag med samma dilemma. Jag försöker förstå de politiker som ena dagen marknadsför Åbo som kulturstad och nästa dag är i färd med att demolera vårt kulturhistoriska arv. Glansiga broschyrer sammanflätade med hotfulla grävskopor. Diskrepansen mellan ord och handling förbryllar.

Dragkampen om det blåa husets öde åskådliggör samtidigt det underskott på demokrati som finns inbyggt i det kommunala beslutsfattandet. Medan den skoningslösa klubban förkunnade sin dom över det blåa huset, spred sig protestvågen i stadens caféer, föreningar, klubbar, skolor och kontor. Långt bortom pragmatiska tvångströjor, mötesprotokoll och oheliga allianser gror aktivismen. Den sturska anarkismen med spretiga punkfrisyrer bygger broar till tantmöten i Café Fontanas maktlösa kabinett.

Stadskulturen i Åbo har genomgått stora förändringar. Gårdskarlarna har sparkats, mjölkbutikerna lagts ned och stadsdelarna reducerats till ihåliga rubriker på kartan. Kvarterskulturen och närdemokratin är död. Det är de stora enheternas logik som gäller. Småskaligheten har fått stryka på foten. Sextiosju folkvalda ledamöter har tappat greppet om gräsrötterna. Vem värnar om kvarterens lokala historia då stadens arkitektbyråer, byggnadsbolag och partipampar flyttar sina spelbrickor på Slottsgatans rutiga mosaik? Det blåa huset ligger risigt till i den ekvationen.

Mikael Sjövall
Kolumnen har tidigare publicerats i Åbo Underrättelser år 2007

Palaa edelliselle sivulle